ProSkola – en del av ILS-2 projektet
Som en del av ILS-2 projektet kommer vi under åren 2019-2022 att starta upp och implementera en modell som går under namnet ProSkola i flera finlandssvenska skolor. Modellen, som bygger på beteendepsykologiska principer med fokus på positivt samspel, är redan i användning i många finska skolor och i skolor runtom i världen. På finska går modellen under namnet ProKoulu och internationellt kallas modellen SWPBIS (School Wide Positive Behavior Intervention and Support) eller PBS (Positive Behavior Support). På svenska kommer modellen alltså att gå under namnet ProSkola.
Vad är ProSkola (eller PBS)?
ProSkola är en modell som utvecklats för att stödja positivt beteende i skolan. I modellen utgår man från beteendepsykologiska grundprinciper om att framför allt förstärka positivt beteende och underlätta för både vuxna och barn att handla enligt vissa uppställda beteendeförväntningar. Man utgår från vissa principer, eller värderingar. Alla på skolan, såväl personal som elever, är involverade i att bestämma dessa och förbinder sig sedan att följa dem. Från de allmänna principerna, eller värderingarna, funderar man sedan vad detta betyder i praktiken. Respekt är ett exempel på en värdering som många skolor valt som en av sina grundvärderingar. På skolan funderar man sedan gemensamt och bestämmer sig för hur det konkret ser ut i klassrummet, i korridoren, i badrummet, i matsalen, när man respekterar varandra. Dessa beteendeförväntningar ska sedan tydliggöras så att alla är medvetna om dem. Ett gott stöd på allmän nivå är alltså utgångspunkten. När detta fungerar är det relativt enkelt att bygga på med mera individualiserade insatser för de som behöver det. Beteendeförväntningarna levandegörs med hjälp av tydliga instruktioner både skriftligt och muntligt och genom feedback som ges både muntligt och i form av konkreta märken (”tokens”) och belöningar. Det finns också ett ProSkola-team på skolan som ser till att fokus hålls på positivt beteende och att principerna hålls aktiva och levande i skolans vardag.
Exempel från Amsterdam: Merkelbach Skola och SBO Prof. Dumont
Jag fick äran att vara en av ILS-projektets representanter på ett studiebesök till Amsterdam, som Svenska Kulturfonden och Stiftelsen Brita Maria Renlunds Minne ordnade för förskolepersonal i mitten av april detta år (2019). Under studieresan fick vi information om det nederländska skolsystemet och delades sedan in i mindre grupper som for på olika studiebesök till skolor och daghem i Amsterdam. Jag hade turen att få besöka två skolor som båda hade implementerat ProSkola-modellen. Jag var mycket glad att få besöka skolor, eftersom jag fick möjlighet att se hur modellen verkade fungera i en icke-finländsk kontext!
Merkelbach Skola och SBO Professor Dumont är båda skolor lite utanför centrum av Amsterdam. I dessa områden bor relativt mycket folk med olika nationaliteter, vilket också återspeglas i att en relativt stor andel av skolornas elever har annat modersmål än holländska. Merkelbach skola är en allmän skola, medan SBO Professor Dumont är en skola för elever med olika inlärnings- eller beteendeproblem.
Första intrycket när vi kom in i Merchelbach skolas skolbyggnad var att de måste ha städat före vi kom: allt var i tipptopp skick, jackorna hängde snyggt på krokar och väskorna var placerade i rad på hatthyllorna ovanpå. På väggarna fanns laminerade A4-pappersark med tydligt utskrivna beteendeförväntningar. Eleverna var främst inne i klassrummen, men de som hade ärende utanför klassrummet rörde sig lugnt och stilla. Rektorn skrattade när jag frågade om de nyss städat och sa att nej, ordning är bara något som hör till värderingen respekt som är en del av skolans ProSkola-riktlinjer.
Positiva erfarenheter av ProSkola
Trots fokus på ordning var det ingen auktoritär stämning i skolan. Vi fick besöka olika klassrum och från mitt besök i en klass med 9-10-åringar var det tydligt att eleverna verkade trivas: flera sa att det bästa med skolan var deras fina lärare. Personalen verkade väldigt nöjda med programmet och eleverna likaså. Det fanns tydliga regler, lärarna påmindes om att ge positiv feedback och det fanns tydliga sätt att hantera problemsituationer. Om det uppstod problem med någon elev sattes extra stöd in med tydligare beteendeförväntningar (tätare feedback och även ett belöningssystem) och ett närmare samarbete med hemmet. Personalen på skolan samarbetade, det fanns möjlighet att konsultera beteendecoachar, familjearbetare och skolpsykolog. Största utmaningen med att implementera ProSkola-modellen var enligt rektorn att lära sig hur man skulle reagera vid problemsituationer och hur man skulle lära ut beteendefärdigheter. Modellen tar 3 år att implementera, och rektorn upplevde att det krävdes den tiden för att ändra kulturen i skolan.
I SBO Professor Dumont hade man liknande erfarenheter av ProSkola-modellen. Svårigheterna där bestod av lärarbrist och att det på grund av många personalbyten och många obehöriga lärare var svårt att upprätthålla principerna för ProSkola tillräckligt systematiskt. Elevunderlaget var också mera utmanande, med många barn med specialbehov. Rektorn var ändå mycket nöjd med programmet. Hon berättade att skolan för 5 år sedan hade fått varningar av staden eftersom de hade så grava problem och undermåliga resultat. De hade tagit in ProSkola-programmet i det skedet och nu, 5 år senare, löper vardagen i skolan på ett helt annat sätt. Trots rekryteringssvårigheterna är det ett krav att alla nya lärare ska vara villiga att följa ProSkola-principerna. ”Because it works” konstaterade rektorn.
Skolorna i Amsterdam skiljer sig på många sätt från skolorna i Finland. Det läggs t.ex. stor vikt vid testningar och uppföljningar av eleverna. Eleverna måste i ett tidigare skede, redan i lågstadiet, välja bana i livet (yrkesinriktad eller teoretiskt inriktad). Man pratar ganska snabbt om begåvning och intelligens när det gäller elevens prestationer. I alla fall i de skolor vi fick besöka sågs nivåindelning som en enbart positiv sak, något som gjorde det möjligt för alla elever att få undervisning enligt sin egen nivå. På de skolor vi fick besöka hade man också ett tätare samarbete inom skolan, mellan lärare och mellan lärare och övrig elevvårdspersonal. Man kunde ha en expert som kom in i klassen och observerade med relativt låg tröskel. ProSkola-modellen förutsätter ett tätt samarbete mellan skolans vuxna. Om jag tänker på utmaningarna med att implementera ProSkola-modellen i Finland, så tror jag att de är ganska lika som de i Amsterdam. Samtidigt tror jag att skolkulturen i Finland har en starkare betoning på den enskilda lärarens självständighet, vilket gör att skolöverskridande regler och samarbete kan kräva en viss kulturförändring.
Sammanfattning
De erfarenheter jag fick av studiebesöksresan till Amsterdam och av att få se ProSkola-modellen i praktiken fick mig att känna mig väldigt glad att modellen nu kommer att tas i bruk i Svenskfinland. ProSkola är en modell där ordning och tydliga beteendeförväntningar kombineras med samarbete, värme och uppmuntran. Det är en modell som förbättrar trivseln för både skolpersonal och elever. Den kräver mycket av de vuxna i form av samarbete och vilja att själv lära sig nytt, ta emot feedback på sitt eget sätt att jobba och hålla fokus på det positiva. Den kräver tid, eftersom det handlar om att förändra skolkulturen, men det verkar utifrån de erfarenheter jag fick i Amsterdam vara väl värt besväret! En skola där personal och elever trivs stärker både inlärningen och välmåendet.
Jag kommer själv att avsluta mitt arbete för NMI och fortsätta med andra utmaningar, men jag önskar mina kollegor lycka till med att föra det här otroligt viktiga arbetet vidare!
Med önskan om en fin sommar,
Susanna Slama, Niilo Mäki Institutets ILS-projekts projektforskare 2015-19