ProSkola – en del av ILS-2 projektet

Som en del av ILS-2 projektet kommer vi under åren 2019-2022 att starta upp och implementera en modell som går under namnet ProSkola i flera finlandssvenska skolor. Modellen, som bygger på beteendepsykologiska principer med fokus på positivt samspel, är redan i användning i många finska skolor och i skolor runtom i världen. På finska går modellen under namnet ProKoulu och internationellt kallas modellen SWPBIS (School Wide Positive Behavior Intervention and Support) eller PBS (Positive Behavior Support). På svenska kommer modellen alltså att gå under namnet ProSkola.

Vad är ProSkola (eller PBS)?

ProSkola är en modell som utvecklats för att stödja positivt beteende i skolan. I modellen utgår man från beteendepsykologiska grundprinciper om att framför allt förstärka positivt beteende och underlätta för både vuxna och barn att handla enligt vissa uppställda beteendeförväntningar. Man utgår från vissa principer, eller värderingar. Alla på skolan, såväl personal som elever, är involverade i att bestämma dessa och förbinder sig sedan att följa dem. Från de allmänna principerna, eller värderingarna, funderar man sedan vad detta betyder i praktiken. Respekt är ett exempel på en värdering som många skolor valt som en av sina grundvärderingar. På skolan funderar man sedan gemensamt och bestämmer sig för hur det konkret ser ut i klassrummet, i korridoren, i badrummet, i matsalen, när man respekterar varandra. Dessa beteendeförväntningar ska sedan tydliggöras så att alla är medvetna om dem. Ett gott stöd på allmän nivå är alltså utgångspunkten. När detta fungerar är det relativt enkelt att bygga på med mera individualiserade insatser för de som behöver det. Beteendeförväntningarna levandegörs med hjälp av tydliga instruktioner både skriftligt och muntligt och genom feedback som ges både muntligt och i form av konkreta märken (”tokens”) och belöningar. Det finns också ett ProSkola-team på skolan som ser till att fokus hålls på positivt beteende och att principerna hålls aktiva och levande i skolans vardag.

Tydliga beteendeförväntningar som utgår från skolans värderingar finns synliga upp på väggen runtom i skolan. De levandegörs genom att man betonar dem i vardagen.

Exempel från Amsterdam: Merkelbach Skola och SBO Prof. Dumont

Jag fick äran att vara en av ILS-projektets representanter på ett studiebesök till Amsterdam, som Svenska Kulturfonden och Stiftelsen Brita Maria Renlunds Minne ordnade för förskolepersonal i mitten av april detta år (2019). Under studieresan fick vi information om det nederländska skolsystemet och delades sedan in i mindre grupper som for på olika studiebesök till skolor och daghem i Amsterdam. Jag hade turen att få besöka två skolor som båda hade implementerat ProSkola-modellen. Jag var mycket glad att få besöka skolor, eftersom jag fick möjlighet att se hur modellen verkade fungera i en icke-finländsk kontext!

Studiebesök till Merkelbach Skola i Amsterdam

Merkelbach Skola och SBO Professor Dumont är båda skolor lite utanför centrum av Amsterdam. I dessa områden bor relativt mycket folk med olika nationaliteter, vilket också återspeglas i att en relativt stor andel av skolornas elever har annat modersmål än holländska. Merkelbach skola är en allmän skola, medan SBO Professor Dumont är en skola för elever med olika inlärnings- eller beteendeproblem.

Första intrycket när vi kom in i Merchelbach skolas skolbyggnad var att de måste ha städat före vi kom: allt var i tipptopp skick, jackorna hängde snyggt på krokar och väskorna var placerade i rad på hatthyllorna ovanpå. På väggarna fanns laminerade A4-pappersark med tydligt utskrivna beteendeförväntningar. Eleverna var främst inne i klassrummen, men de som hade ärende utanför klassrummet rörde sig lugnt och stilla. Rektorn skrattade när jag frågade om de nyss städat och sa att nej, ordning är bara något som hör till värderingen respekt som är en del av skolans ProSkola-riktlinjer.

Eftersom respekt, vänlighet och ansvar är viktiga värderingar i den här skolan värdesätter man också ordning och reda i praktken. Detta syns i korridoren.

Positiva erfarenheter av ProSkola

Trots fokus på ordning var det ingen auktoritär stämning i skolan. Vi fick besöka olika klassrum och från mitt besök i en klass med 9-10-åringar var det tydligt att eleverna verkade trivas: flera sa att det bästa med skolan var deras fina lärare. Personalen verkade väldigt nöjda med programmet och eleverna likaså. Det fanns tydliga regler, lärarna påmindes om att ge positiv feedback och det fanns tydliga sätt att hantera problemsituationer. Om det uppstod problem med någon elev sattes extra stöd in med tydligare beteendeförväntningar (tätare feedback och även ett belöningssystem) och ett närmare samarbete med hemmet. Personalen på skolan samarbetade, det fanns möjlighet att konsultera beteendecoachar, familjearbetare och skolpsykolog. Största utmaningen med att implementera ProSkola-modellen var enligt rektorn att lära sig hur man skulle reagera vid problemsituationer och hur man skulle lära ut beteendefärdigheter. Modellen tar 3 år att implementera, och rektorn upplevde att det krävdes den tiden för att ändra kulturen i skolan.

I SBO Professor Dumont hade man liknande erfarenheter av ProSkola-modellen. Svårigheterna där bestod av lärarbrist och att det på grund av många personalbyten och många obehöriga lärare var svårt att upprätthålla principerna för ProSkola tillräckligt systematiskt. Elevunderlaget var också mera utmanande, med många barn med specialbehov. Rektorn var ändå mycket nöjd med programmet. Hon berättade att skolan för 5 år sedan hade fått varningar av staden eftersom de hade så grava problem och undermåliga resultat. De hade tagit in ProSkola-programmet i det skedet och nu, 5 år senare, löper vardagen i skolan på ett helt annat sätt. Trots rekryteringssvårigheterna är det ett krav att alla nya lärare ska vara villiga att följa ProSkola-principerna. ”Because it works” konstaterade rektorn.

Studiebesök vid MerkelBach skola. Vi fick höra hur de implementerat trestegsstödet och hur man också där integrerar principerna för ProSkola.

Skolorna i Amsterdam skiljer sig på många sätt från skolorna i Finland. Det läggs t.ex. stor vikt vid testningar och uppföljningar av eleverna. Eleverna måste i ett tidigare skede, redan i lågstadiet, välja bana i livet (yrkesinriktad eller teoretiskt inriktad). Man pratar ganska snabbt om begåvning och intelligens när det gäller elevens prestationer. I alla fall i de skolor vi fick besöka sågs nivåindelning som en enbart positiv sak, något som gjorde det möjligt för alla elever att få undervisning enligt sin egen nivå. På de skolor vi fick besöka hade man också ett tätare samarbete inom skolan, mellan lärare och mellan lärare och övrig elevvårdspersonal. Man kunde ha en expert som kom in i klassen och observerade med relativt låg tröskel. ProSkola-modellen förutsätter ett tätt samarbete mellan skolans vuxna. Om jag tänker på utmaningarna med att implementera ProSkola-modellen i Finland, så tror jag att de är ganska lika som de i Amsterdam. Samtidigt tror jag att skolkulturen i Finland har en starkare betoning på den enskilda lärarens självständighet, vilket gör att skolöverskridande regler och samarbete kan kräva en viss kulturförändring.

Sammanfattning

De erfarenheter jag fick av studiebesöksresan till Amsterdam och av att få se ProSkola-modellen i praktiken fick mig att känna mig väldigt glad att modellen nu kommer att tas i bruk i Svenskfinland. ProSkola är en modell där ordning och tydliga beteendeförväntningar kombineras med samarbete, värme och uppmuntran. Det är en modell som förbättrar trivseln för både skolpersonal och elever. Den kräver mycket av de vuxna i form av samarbete och vilja att själv lära sig nytt, ta emot feedback på sitt eget sätt att jobba och hålla fokus på det positiva. Den kräver tid, eftersom det handlar om att förändra skolkulturen, men det verkar utifrån de erfarenheter jag fick i Amsterdam vara väl värt besväret! En skola där personal och elever trivs stärker både inlärningen och välmåendet.

Jag kommer själv att avsluta mitt arbete för NMI och fortsätta med andra utmaningar, men jag önskar mina kollegor lycka till med att föra det här otroligt viktiga arbetet vidare!

Med önskan om en fin sommar,

Susanna Slama, Niilo Mäki Institutets ILS-projekts projektforskare 2015-19

Svenskspråkigt specialnummer av NMI Bulletin

Fredagen 31.5 2019 utkom det första svenskspråkiga specialnumret någonsin av NMI Bulletin – Tidskrift om lärande och inlärningssvårigheter. Det handlar alltså om en vetenskaplig tidskrift där det publiceras forskning via en process som kallas referentgranskning. Det här innebär att andra forskare, som valts ut av redaktionen på tidskriften, innan publikationen läser igenom och kritiskt utvärderar artiklarna. Om en artikel inte uppfyller tidskriftens krav så godkänns den inte för publikation. Om artikeln som helhet anses vara tillräckligt bra så får skribenterna feedback och förbättringsförslag av granskarna och ges sedan möjlighet att korrigera och förbättra sin artikel och möjligtvis få den godkänd för publikation efter redigering.

Att publicera en vetenskaplig artikel i en referentgranskad tidskrift som sedan läses och hänvisas till av andra forskare är grunden för att som enskild forskare eller forskningsgrupp nå ut med sitt eget arbete, men också för att avancera ifrågavarande vetenskap som helhet. Framtida forskning bygger på tillgång till tidigare publicerade resultat och reflektioner. Vi kan och bör vara försiktiga med att dra alltför långt gående slutsatser av en enskild studie eller artikel, men då tillräckligt många (väl genomförda och referentgranskade) studier visar samma eller liknande resultat så kan vi börja lita på att de ger en sanningsenlig bild av verkligheten.

Varför då ett svenskspråkigt specialnummer? Den överlägset största delen av forskning publiceras nuförtiden på engelska och av helt goda skäl. Inom de humanistiska vetenskaperna var 77% av alla artiklar skrivna på engelska (över 5 år, sammanlagt 265000 publikationer, källa: Research Trends, 2013). Det har visat sig att engelskspråkiga artiklar citeras oftare, åtminstone enligt en undersökning som fokuserade på naturvetenskaper, där en ännu större andel av publikationerna är engelskspråkiga.

Tanken med ett forskningens ”lingua franca” är logisk och på många sätt positiv. Genom ett gemensamt språk kan vi effektivare dela och ta del av en stor mängd forskning från hela världen. Det blir lättare att samarbeta och jämföra resultat som fås från olika delar av världen och olika kulturer. Samtidigt finns det också nackdelar med att så mycket av den forskning som publiceras skrivs på ett annat språk än författarnas modersmål. Språkkunskaperna är inte alltid tillräckliga och alla forskare får inte heller tillgång till resurser för att till exempel låta artikeln granskas. Att publicera på engelska kan också försämra möjligheterna att sprida sina resultat lokalt, vilket för många studier kan vara av större praktisk vikt än att de når en global spridning (läs mer om ämnet här.) Överlag har också vetenskapliga artiklar blivit svårare att läsa under det gångna århundradet, något som kanske också kan förklaras av att så många skriver på ett främmande språk. Det är ju nog så svårt att skriva förståeligt om komplicerade saker på sitt eget modersmål…

Vad gäller den aktuella publikationen av en finländsk vetenskaplig tidskrift med material enbart på svenska så vill jag argumentera för den och för framtida motsvarande just av ovan nämna skäl. Mycket av forskningen och materialet som presenteras i tidskriften är uttryckligen ämnade för finlandssvenska skolor. Resultaten gäller våra finlandssvenska barn och vi hoppas att genom den här publikationen nå ut till en läsarskara som utöver forskare består av personal i skolor och daghem, och varför inte även föräldrar som vill få en insikt i hur vi jobbar med barnen och varför. Vissa av artiklarna innehåller visserligen en hel del vetenskaplig jargong, i synnerhet då vi beskriver analysmetoder och statistik, men samtliga skribenter har ändå strävat efter att diskutera resultaten av sina studier på ett öppet och förståeligt sätt, och vi har haft fördelen att göra det på det språk vi kan bäst. Visst har det också varit en utmaning att leta reda på svenska översättningar av termer som vi i det dagliga arbetet oftast läser på engelska, men jag tror att den processen också gör oss bättre på ett område som många forskare borde öva sig mer på: att kommunicera våra resultat till människor omkring oss på ett begripligt sätt.

Med det sagt så uppmuntrar jag var och en att ta del av vårt arbete och förhoppningsvis lära sig nåt nytt av den allra färskaste svenskspråkiga forskningen.

Trevliga lässtunder önskar alla vi i ILS-projektet, övriga skribenter som bidragit samt redaktionen för specialnumret!